Museet för Glömska öppnade på Kulturnatten, dvs. den 29 september, kl 12.00 på dagen. Öppningen hade föregåtts av ett stort lokalt medieintresse, Norrköpings tidningar, Corren, NT24 och Radio Östergötland med flera hade uppmärksammat oss. Många hade hittar till museet denna dag.

Kl 13.30 invigde Erik Berggren och Kosta Economou museet genom att kort och på ett informellt sätt berätta om projektet och vad som skulle ske under dagen i huset.

Kulturnattens arrangemang var ett samarrangemang mellan Museet för glömska, Kampus Kultur och Klubb republik. Kampus kultur hade fått ta hand om husets övre regioner och ställde där ut video- konst- och webbinstallationer producerad av KSM-studenter, utifrån en tematik som anslöt till Museets huvudtema – glömska. Klubb Republik tog över huset kl 19.00 med en välbesökt elektronikmusikfestival som pågick fram till 00.30.

Museet för glömska hade till kulturnatten byggt en utställning. Mitt i denna pågick också andra saker. Teater, video och musik. Källaren på museet rymde tre installationer av Lisskulla Moltke-Hoff, Mike Jarmon och Dan Brändvall. Ett av Mike Jarmons verk mötte publiken redan i Museets hall, på väg ned i källaren. Mitt emot två stora och bekväma fåtöljer stod en TV och brusade ut amerikanska nyheter. President Bush och kriget mot Saddam Hussein, Dick Cheney och Rumsfeldt intervjuas, FN-chefer, med flera, figurerar i kanterna. Det är bilder och nyheter från ett nästan bortglömt krig – det förra Gulfkriget. Effekten av den oundvikliga sammanblandning med den nuvarande invasionen i Irak är chockartad och ett utrymme skapas för reflektion kring dessa två krigs bizarra familjaritet. Jarmon har härigenom på ett enkelt och elegant sätt omvandlat nyhetsmedieinslag till en omtumlande kommentar om vad som nu sker i Irak och i Västerlandet: samma film spelas upp igen!

Längre ned i källaren projicerades Jarmons målningar ur serien ”Exodus” och intill, på en liten TV, malde en mun på om förluster, efterkrigstyskland, glömska och minne. Jarmons installation läsas som en gripande självbiografisk berättelse om krig, hur man förhåller sig till krig, hur krig vandrar in i människors och familjers biografier och sänder dem i olika riktningar. Ordningen i dessa historier, dessa livsförlopp, skapas sedan på en vinglig grund av medierade minnen (och glömska) om rörelser, förluster och brott.

Lisskullas Moltke Hoffs installation var, i motsats till Jarmons färgstarka bilder och bråkiga rapportering, avskalad och meditativ. Hennes film, en vandring ut på en till synes evig brygga omgärdad av skvalpande vatten, var projicerad i ett schakt som skär tvärs genom två av huset våningar så att besökaren oundvikligen upplever det två gånger, från två perspektiv. Den långsamma, kanske ändlösa, men ändå avslutande, uppgivna och ordlösa vandring, kanske ut över ett Styx, stod som en stillsam men effektiv kommentar till utställningens centrala tema, medier och krig, som alltigenom handlar om att hasta, handla, prata, propagera, glömma och framförallt inte tänka för mycket – på döden.

Längre ned i källaren visades Dan Brännvalls rusiga krigskomposition. Inramat i CNN:s nyhetslayout hade han komponerat en balett baserad på klipp från krigsfilmer och ljudet av vapen. Detta använder han som råmaterial för ett eget hypnotiserande komponerande. Krigsbilderna och vapenljuden blir vackert. Men det är en skönhet som ger en besk eftersmak. Kanske blir CNN-inramningen en nästan övertydlig vink åt det mediala krigets företräde i vår perception och förståelse av samtida krig, men det lokaliserar tolkningen på ett effektivt sätt till frågor om skärningspunkten mellan vackert och sant, fiktion och fakta, i krigsrapporteringen/krigsskådespelet.

I det lilla galleriet på övervåningen, visades tre bilder av den Paris- Stockholms- och Norrköpingsbaserade konstnären Per Hüttner. Hüttner arbetar företrädesvis med foto, men deltog här med tre teckningar. Hans bilder rör sig på gränsen där fiktiva troper ger ett utrymme för reflektioner. Med otäcka, projektil- och robotgenomborrade figurer, utslungade i ett slags ingenting, som vore de själva projektiler, paradoxalt nog avbildade både som superheroes och, bokstavligen, fucked, väckte de frågor om krigets agenter, pådrivare och offer. Serieestetiken stängde helt för det sentimentala och öppnade istället upp en annan ingång. Mot ett praktiserat och reflekterat grällt och nästan frånstötande vasst esteticerande av krigets produktion: utslungade, genomborrade kroppar.

Där låg, till synes slängt i ett hörn, en både naiv och blodig installation av Annika Elmqvist. På en vaxduk med en liten lakonisk textramsa om krigets konjunkturer låg en svarthårig flicka med bortsprängda armar och ben som en påminnelse om krigets offer.

Nära entrén till museet hade Elisabeth Dahlström ett verk upptaget av samma problem: det mänskliga kroppsliga priset, som överstiger allt kalkylerbart, men ständigt räknas ned, glöms och förtigs. Objekten hon satt i fokus var proteser, smart inbyggda i ett vapenskåp. Därmed komprimerade hon och synliggör ett egentligen självklart orsakssamband. Dahlström effektiviserar därmed kriget och låter vapnen bli sina produkter – avslitna lemmar.

Kl 14.00 och 17.00 gavs, mitt i museets stora rum, teaterföreställningen Det osynliga med manus av Jacob Hirdwall. Skådespelaren Jonas Kruse framförde ensam pjäsen för två fulla salonger. Efter varje föreställning fördes ett samtal mellan publik, Jonas Kruse och några av oss på Museet. Kruse gör en föredragshållare som, på gränsen till sammanbrott, redogör för mediernas tillstånd. Talande är att föreställningen börjar med referenser till den sista intervjun med Dennis Potter, denna briljanta dramatiker som i sina arbeten och explicit i denna intervju uttrycker en helig, men likafullt skröplig, cancerdrabbad och kedjerökande vrede. Vrede över mediernas och Rupert Murdochs cyniska spekulationer, över storföretagens intakta lögner och över Margaret Thatchers förstörelse av solidaritet och anständighet i England.

Kruses föredragshållare sveper fram med en mediekritik som blir till en samhällskritik, som blir till en civilisationskritik och det hela går naturligtvis över styr ganska tidigt. Han står där, med sina kladdiga overheads, och försöker få grepp om den värld han är innesluten i. Han försöker formulera en kritik som är radikal men självklar på en och samma gång. Det är ett öde vi delar med denna dråpliga föredragshållare, att kritisera mainstream och medier innebär att bli apart, att våga säga självklarheter, upprepa tidigare kritik och ånyo sätta ljuset på gamla fiender. Detta gnisslar mot mediernas modus operandi, att bara tala om nyheter, men sällan säga nåt nytt eller nåt allvarligt, alltid söka det streetsmarta, fräscha, senaste. Vår föredragshållare, kritikern, måste säga nåt vi tycks ha hört förut och hans verktyg låter, då de hämtas ur den påbjudna glömskan, alltid föråldrade: klassanalys, strukturellt förtryck, intresse! Och hans framställning jagas av vissheten om att han när som helst förlorar vår uppmärksamhet, ständigt ursäktande sig och ständigt tittandes på klockan. Har vi tid?

Kruses skådespeleri var imponerande, kraftfullt och vältajmat. Inte minst med tanke på det smala dramatiska utrymme som texten ger.

Under hela dagen strömmade det folk genom museets olika rum. Under dagen så visades en You Tube-orgel på en stor skärm i stora rummet. Kosta Economou och Anna Öst, visade ett urval You Tube-filmer. De ”spelade” på You Tube-arkivet, som så blev till ett instrument i vilken alla sorters bilder av kriget kan hittas och spelas upp. Deras små kompositioner blev till demonstrationer av mediekontrollrummens redigerade berättelser, samtidigt som så mycket på You-tube ligger långt utanför de berättelser som mainstream media kan, vill och får berätta om. Där finns nåt, som detta Museum handlar om, andra berättelser, men som alltid motsägelsefulla, med otydliga avsändare och därför, som alla berättelser, i grunden opålitliga.